Så jävla vackra ni var på väg hem på vagnen

I min analoga parallella dag

skrapar gruset och knegar jag

genom staden som är en tidsålder som vi lär oss att hantera

som jag är expert på och vägrar begripa

ta mig härifrån och ta mig oerhört nära

jag vill känna knastret svetten och handen och jag vill känna saliven och spottet och tåren och jag vet att allting är ljug utan det som inte är det

och vad som inte är ljug kan vi prata om nu