Hej hej hallå dagboken

Jag älskar den här känslan av ingen rädsla
i den kan jag vara hur länge som helst
den närdes av att gå igenom oro och ångest
av att prata och att gråta och att få igång husets värmesystem genom bara snille och logik
Det är så att kapitalismen har ett trick, det tricket heter hopplöshet, det är så att den har sina vägar, att ingjuta oss i bevarandet av vad som fungerat och dimmar vår blick och förskräcker och förpassar oss från att tänka hela långa vägen bort till det otänkbart långt framliggande
att göra långsiktigt
långt längs stigar
Det finns en hoppfullhet i botten
i botten att slåi
det finns en oförskräckelse i att se att det inte finns något att vara rädd för
det finns massor av sådant som skrämmer
kamrater som vänder sig mot kamrater
- jag lovar alla vill väl-
kamrater som mår dåligt
och var ensamma
-jag lovar vi finns här-
det fanns skrämsel och vi fanns här för varandra
så gott som vi kunde
och att vara i ett tillstånd av oräddhet
där kan jag generera kraften
tills nästa gång som jag blir skrämd
och det är i sällskap med er
mot kapitalismen och patriarkatet mot rasismen och miljöförstöringen
mot isolering och förtryck
Nu njuter jag en stund till i oförskräcktheten
Vad var det du var rädd för?
Varför var du rädd?
Varför var det ett problem?
Jo, det var en himla jobbig känsla. Det. Att göra något alls ifrån.
Jag besparar gärna oss alla den. och när vi har den. Då hjälps vi åt.
Men ibland går det att gå omkring själv, men veta en är i sällskap. Och sen när natten varit och sömnen varit djup. Så har oron och ångesten gått. Och det finns en springa där hoppet kliver in. 
Det är en änsla jag kan vara i. En närvaro av frånvaro av skräck.