I Stockholm på centralen finns två skyltfönster till förfogande för Trafiknostalgiska förlaget.
Där brukar jag stanna i hopp om att bli tillfredsställd. Men jag ser aldrig det jag går dit för att kolla på.
Jag tror jag kollar efter en ledtråd till hur lätt det är att resa med godsvagn nuförtiden. Ledtråden finns inte i ett trafiknostalgiskt skyltfönster.
Jag förväntar mig också att få se räls ovanifrån i kvällsljus med strålkastare och rosa himmel och att det ska vara på riktigt inte på bild.
Det enda som fungerar är att sitta i ett tåg i verkligheten. Och det nostalgiska finns där oavsett.
Det är nostalgiskt i sig att sitta i en restaurangvagn. Det har varit det redan från början. Det är därför jag åker tåg. Det är en av få nostalgier som man kan röra sig med. Som tar mig framåt. Fram och tillbaka Göteborg Norrland, det är bara företagen som byter. Tågkompaniet. Nostalgisk över det försvunna glastaket i bistron, sedan Connex satte tänderna i norrlandstrafiken.
- The train to northern sweden is the worst in Europe, skrev den tågluffande hippieflirten.
Connex ni pissar i eget öga.
Fast kanske kommer där bara ett nytt företag när tåget faller isär för att ni inte bryr er om att dra åt skruvarna, och alla kissar i mellanrummen mellan vagnarna för att ni låter bli att städa toaletterna.
Berlin night express. Det är nostalgiskt innan jag ens plankat min väg till Tyskland. Och sedan, när jag har gjort det. Då kontaktar jag dem. Trafiknostalgikerna. Frågar om de blott har ett förlag eller också en förening. Helst ett underjordiskt sällskap. Jag vill se diabilder i dragiga källare. Efteråt talar vi i munnen på varandra om våra tågerfarenheter. sedan över till båtar. Några ord om spårvagnen. När Stig börjar hojta om att man inte får åka utan att lösa biljett har jag redan glidit ut ut källaren och satt mig på trappan längst ut på spår sju. Där E lämnade en skatt i juni av äpplemust och den mörkaste chokladen.
