Whatever it may have been – reclaim it.

Vad än det kan ha varit – ta det tillbaka.

Kärlek som sticker fram

Det är en kärlek som sticker fram.
under sängen, bredvid vägen, i asfaltens själva smet den sticker fram
det är en kärlek som sticker fram genom ögonlinsen under tungan mellan stegen i rulltrapporna där är den
och syns
sticker fram gör en kärlek mellan libabrödet och vitkålen, mellan spårvagnen och linorna ovanför, mellan sidorna i metro och människofingrar, mellan duvskiten och asfalten
är det en kärlek som sticker fram
huvudet sitt armen sitt benen sina håller hjärtat sitt och aldrig är den tyst
den hummar förträffligt smilar förjävligt skönt som ilar längs ryggrader när en får syn på just den kärleken som sticker fram när man knappt kunde tro det
halv fem på morgonen på väg till ett arbete med att skrapa bort tuggummina under vilka den fastnat och följer med ned i hinken
halv sju till de gamla som en ska vara med och assistera och vända och tvätta där sticker den fram i munnen på kvinnan man ger medicin
när du somnat på vagnen och åkt till ändstationen sticker den fram likt en kniv från en snabb hand i gryningen
vass och levande
den petar dig i ögat så att du lämnar sätet innan snittet kommer och en kärlek sticker fram, tar din hand och går på rätt sida av vägen så du kommer hem, för du bor på ändstationen
där kärlek sticker fram
som stackmoln mellan höghusen

Skaren, baby

Det är solen
som bara slänger sig fram
över skaren
Det är läpparna som gör hål i kristallerna
och tungan som lapar i sig av köld
Rosor på fönster, blommor på huden,
målade rosor på kistor och lock
och sjalen på isen, apelsinskal
och hetta i halsen ned i magen
rinner det svarta ut på skaren
gör märken i snön
Den hjular över lägdorna
din obönhörda vildsinthet
din långbenade hetta

Inuti och bakom

Luffare i lasten
ligger där och lurar
när det tycktes vara dömt till att galoppa hit och dit med dem andras neuroser i nosen
men se på fan
där lurar hon
Susanne Staceyann Nina Simone
där bor inuti och bakom
röster med sprickor
det somligt osynliga
som Chavela Vargas sjunger fram under storstädningen
eldröda hjärtat
nattfågelns svirrflykt
obändigheten, hettan, taigan
sug på den
och den växer till ett kön i din mun och en mun vid ditt kön och du växer
obryddheten
ett barn från Karelen som vet hur att gå för att hitta de bästa bären och stoppa i munnen
utan annan tanke än
Den var sötare än den innan
den här var ännu godare

Jag sorterar små anrop
städar under huden
lever om orden ur puderdoftarbyråer
med Patti med Pixies med Poly Styrene
jag skriver väggtext
skriver dagbok
skriver ådror på asfalt och tak
skriver blodomlopp vener och artärer
skriver hjärtexplosioner
fonem mot infarkter
jag skriver små bot mot cancer
skriver medel att smörja din gom
lena den bort ifrån rost ned i halsen
gorma till uppviglingsslem
jag skriver spottloskor på altaner
skriver brevbomb och brevduverosor
skriver skyltfönstersplitter i solen
skriver brinnande slagskepp och brinnande hem
skriver allt som ska komma och allt som måste gå
skriver svettnatt och kattsvett och rövarlivsskratt
skriver nycklar och dörrar som öppnas
skriver sanningen på näsor och torg
skriver de låser in folk i förråden
medan de river Genevekonventionen till lagom mjuka tussar att stoppa in i vita öronen
Jag skriver ett brev på din lem
skriver med sylar och nålar
skriver Jag har ingen hämnd
jag skriver små brev på perrongen
jag skriver på bänkar och djur
jag skriver fem luftslott mot molnen
jag ristar och anropar Gud
jag lånar pengar och kritor
jag skriver för dem som finns kvar
jag skriver karameller till barnen
till de som ännu finns kvar
skriver nya tider på gamla tågbiljetter
lägger mig och lurar
på bagagehyllan
skriver att göra-listor på rälsen
broderar min dagbok i sätets plysch
somnar ifrån de vuxna som pratar
till rytmen av orden på skenorna
till orden som stiger på och går
Jag varken kan eller vill
tala som vuxna människor
Jag vaknar och hoppar en godsvagn
med bara luffare i lasten
bokstäver spikade i vinden, fjättrade i formulär, brända vid eldstäder och försjunkna i våtaste mörkaste asfalt

Skorv

Det är lite poesi som du har där i mungipan och där i ögonvrån något fnasigt som jag så gärna vill peta bort, kliar det inte?
Här, jag slickar saliv på mina tummar och smeker ur ditt ansikte ur fårorna ur fjunet på din överläpp, kattvättar och skrapar av ned i mina byxfickor dina poem som jag vill ha
osynligt drar jag dem ur dig som breda sträva djupt gröna blad, blanka silverskedar
vacker är din fårgråt vacker är din snorränna vacker är vaxen som finns i dina öronvindlingar
snyt ut allt samla allt och jag ska slå det in i silkespapper och bära ut på gatorna och du ska cykla förbi när jag deklamerar dina underkläder din söndriga tärda hud
dina vaknätter av reumatisk värk och dina dagar av oro och medberoende är ord i min mun nu
och det kan du aldrig förhindra

Oförfärat

Jag skiter i allt utom skeppen
slokhattsbrättet reser sig i blåsten
piraternas sköten syns
vinden viner i håren
de kissar oförfärat
på hela samtidsneurosen.